Läs mer här>>>
Micheletti 2013 application form

Nästa dialog är i Sundsvall den 29 maj. Läs mer och anmäl dig här>>>

Riksförbundet Sveriges museer (RSM) arbetar också med dessa frågor. Bl. a stödjer RSM tillsammans med Sveriges hembygdsförbund Klenod. Syftet med Klenod är att skapa uppmärksamhet kring våra svenska kulturskatter och därigenom belysa att det saknas resurser för att skydda dem på rätt sätt.

Länk till Sveriges Hembygdsförbund.

Nya i styrelsen är även Katarina Kallings från Sveriges Fängelse- museum i Gävle och Kerstin Bergström som till vardags finns på Skonaren Linnéa som är hemmahörande i Gamleby.

– Jag ser fram emot att få vara ordförande för en folkrörelse som bevarar, brukar och berikar arbetslivets historia. På arbetslivs- museerna finns ett stort engagemang för vårt gemensamma kul- turarv och här berättar man om maskiner och teknik men också om människors arbetsliv och vardag, säger Anders Lindh.

– Som chef för Arbetets museum under nästan 16 år hade jag ett nära och stimulerande samarbete med ArbetSam och detta engagemang fortsätter nu i min roll som ordförande. Vår uppgift är att tillsammans med arbetslivsmuseerna säkra mångfalden av yrkes- kunskaper och föra över dessa kunskaper till kommande generationer.

Läs mer om ArbetSam

Vad har man då att säga?

De allra flesta verkar överens om att Europas ekonomiska framtid ser mörk ut, att man står inför ytterligare nedskärningar i anslagen till museer. Det råder också en stark enighet om att det etnografiska arvet är problematiskt, att vi behöver tänka och göra nytt.

Moderniteten man i konferenstiteln vill komma bortom är den koloniala modernitet som genom att visa alla dem som inte förmått bli moderna byggt sin egen utvecklade, rationella identitet. Detta paradigm visas kanske tydligt i namnet hos det romerska värdmuseet: ”Nationalmuseet för förhistoria och etnografi” där utställningar om Afrika, Asien och Oceanien kommer direkt efter den förhistoriska vandringen från krita till italiensk järnålder: Ursprungsfolken visar mänskligt liv som det var innan historien tog sin början. Naturligtvis är det inte det etnograferna på Luigi Pigorini vill berätta, men sammansättningen av deras samling och basutställning speglar etnografins moderna utvecklingstänkande funktion. Kan man verkligen komma bortom det utan att totalt distribuera om sin samling? Och vad ska de museer som varit modernt etnografiska vara istället?

Från Madrids Museo de America  talar man om museet som en plats för reflektion, från Leidens etnografiska museum  kommer en liknande appell under namn av etnografisk heterotopia. Etnografin bär också möjligheter att komma undan en universaliserande blick. Etnografin ge oss möjlighet att möta alla de olika uttryck mänskligt liv tar och tagit sig globalt. Snarare än ett rent utvecklingshistoriskt eller exotiserande intresse kan vi genom etnografin få kontakt med argument och exempel för att lösa moderna problem, genom att vi lär oss av andra sätt att leva i världen. Det är i alla fall ett hopp många av oss som jobbar på någon slags etnografiska museer när.

/Klas Grinell, intendent för globala samtidsfrågor på Världskulturmuseet. Idéhistoriker. Författare till boken Islam och jag: om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid (Sekel förlag, 2011). www.grinell.se

Birgit Nilsson Museum
Mårbacka Minnesgård
Sven-Harrys Konstmuseum

Som associerade medlemmar:
aMuze! Interactive
MTAB Transport & Spedition AB
OnSpotStory AB

Information om medlemskap.

När vi för flera år sedan möttes på en utbildning i museistudier hade båda svårt att förstå varför museer inte var mer samhällstillvända. I dag, några år visare och med mer arbetslivserfarenhet bakom oss, tror vi svaret delvis går att utläsa i museets inre mekanik. Det finns ett inneboende spänningsfält mellan museets kärnverksamheter – att samla, vårda och visa. Museiarbete präglas alltså av en rad interna förhandlingar. För att få till stånd en mer mångfacetterad och konstruktiv diskussion tror vi därför att museets alla delar behöver monteras isär och granskas.

Dessutom behövs en annan typ av samtal som bättre rustar sektorn att möta de omfattande samhällsförändringar som pågår idag. Det räcker inte att konstatera att vi lever i en annan tid; museer måste hitta andra sätt att möta omvärlden. Men då behöver fler röster – inifrån och utifrån – höras.

I dag utgör forskning om museer, och kanske framför allt kulturarv, ett växande och högaktuellt fält. Inte bara etnologer, utan även idéhistoriker, kulturgeografer och ekonomhistoriker för att bara nämna några, intresserar sig för området. Men vilka möjligheter finns för museiprofessionella att implementera denna kunskap i sin praktik? Var möts universitet och museer för utbyten av erfarenheter? I vilken grad kan museer presentera dagsaktuell forskning, snarare än att själva vara föremål för efterhandsstudier? Forskning och praktik befinner sig alltför långt ifrån varandra menar vi.

I Sprängskiss nr1 medverkar sju artikelförfattare med bidrag som alla uppmanar till eftertanke – kulturpolitiskt och representationskritiskt men också utifrån begrepp som autenticitet, närvaro och materialitet.  Författarna uppmanar oss att våga vara mer motstridiga, möta konflikter och stå upp för våra praktiker. Vi vill uppmana dig att läsa, fundera och reflektera. Hör gärna av dig till oss med dina tankar. Sprängskiss nr1 är en papperstidning men den går också att läsa på vår hemsida. Fortsättning följer.

/Britta & Elin

Britta Söderqvist, för närvarande intendent på Sjöfartsmuseet Akvariet och Elin Nystrand von Unge, just nu doktorand i etnologi vid Stockholms universitet.

www.sprangskiss.se
info@sprangskiss.se

Läs mer på Intercults hemsida

Presentationsfolder

Men vad menar vi idag när vi talar om museer som offentliga? Inkludering och delaktighet är viktiga mål för museer. Museer ska vara offentliga platser där människor får ta plats, komma till tals, diskutera.

Ett annat ideal  säger att museer ska vara normkritiska, utmana fördomar och stärka toleransen i samhället.  Då är museerna snarare opinionsbildare i den offentliga diskussionen.

Frågan är om man kan vara offentlig plats och offentlig opinionsbildare på samma gång?

Samhället har färre och färre offentliga rum som är öppna för alla. Oftare än medborgare är vi konsumenter av tjänster: buss- och tågstationer har t.ex. allt färre allmänna platser där man kan vänta utan att vara konsument. Om museer ska vara genuint offentliga rum där människor kan ta plats på sina egna villkor kan man väl knappast ta inträdesavgifter?

Offentlighetens politiska kraft syns ofta tydligast när människor tar plats där de inte riktigt accepteras, som i den arabiska våren och västs occupy-rörelser.  En offentlig institution som bjuder in och säger att ‘här har vi skapat en plats där ni kan inkluderas och bli delaktiga’ riskerar alltid att ta initiativet från dem den bjuder in. Kanske är det då bättre att se sig som opinionsbildare, att bredda vad som är möjligt att tänka, att ge rum åt exkluderade intressen?

Inte minst tror jag att vi för att tänka kring museers offentliga roll bör sluta tala om museet i singluar. Det är stor skillnad mellan ideella hembygdsmuseer och stora regionala eller statliga institutioner. Kanske har vi olika offentliga roller att fylla? Alla kan inte göra allt. Vad bör ditt museum göra?

/Klas Grinell, intendent för globala samtidsfrågor på Världskulturmuseet. Idéhistoriker. Författare till boken Islam och jag: om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid (Sekel förlag, 2011). www.grinell.se