Vi ger ordet till Sveriges Museers ordförande Niklas Cserhalmi

Efter att jag i våras valdes till ordförande för Sveriges museer ville jag presentera mig för sektorn genom ett antal korta texter om hur jag ser på museernas utmaningar och möjligheter. Den första texten handlade om trovärdighet som kapital som museerna ska vara rädda om men som rätt satsat kan fås att växa och ge oss stora framtida möjligheter.

Denna andra text handlar om vikten av att nå alla. Ska vi uppfylla våra uppdrag och vara attraktiva att samverka med måste vi nå fler än den relativt begränsade grupp som idag besöker våra museer.

Den tredje texten som kommer om några veckor kommer att handla om samverkan med exempel i digitaliseringen. Jag vill hävda att de år som vi försökt att lösa digitaliseringens utmaningar genom enskilda museers egna satsningar är felsatsade. Vi måste samla och pola våra resurser för att klara av den gigantiska utmaning som digitaliseringen är för museisektorn.

Som jag skrev i samband med att den första texten publicerades så ska detta inte ses som ett färdigtänkt program eller som idégivare där riktningen pekas ut med hela handen. Se istället texterna som funderingar som förhoppningsvis bjuder in till samtal och debatt.

Vikten av att nå alla invånare

Sedan 1974 har den svenska kulturpolitiken haft som mål att offentligt finansierad kultur ska nå alla. Men vi museer har inte lyckats att vara angelägna för samtliga invånare. Alla som bor i Sverige betalar alla skatt. Dessa medel är grunden för de svenska museernas ekonomi. Många av museerna drar in pengar också via andra källor; entréavgifter, hyror, sponsring, ideellt arbete med mera, dessa är naturligtvis oerhört viktiga. Men på ett övergripande plan är det utan tvivel så att utan de offentliga medlen så skulle museiväsendet i Sverige befinna sig på ett helt annat plan än vad fallet är idag. Med offentlig finansiering anser jag att det följer skyldigheter, vi måste förmå att erbjuda attraktiva upplevelser till alla invånare som finansierar vår verksamhet.

Det är viktigt i sammanhanget att vi klarar av att skilja på ideologisk politisk styrning från tillgänglighet och rättviseaspekter. Lika självklart som det är att politiker inte ska styra innehållet i våra erbjudanden, är det att politiker har rätt att kräva att vi uppfyller våra åtaganden mot alla invånare, oavsett kön, ålder, ursprung eller social bakgrund.

Men där är vi inte ännu. I Myndigheten för Kulturanalys publikation Kulturanalys 2017 skriver man följande:

”Den fördjupade analysen av kulturvanestatistik, som presenteras i denna rapport, visar att det är en mindre grupp, främst kvinnor med hög utbildning, verksamma i tjänstemannayrken och boende i stora städer, som tar del av professionell scenkonst och konstnärlig kultur. Att möjligheten att ta del av kultur begränsas på grundval av individers socioekonomiska bakgrund, och andra faktorer som kön, utbildning och bostadsort, kan inte anses ligga i linje med målet om allas delaktighet.”

Män, människor utan högre utbildning och boende på landsbygd är tre kategorier som tydligast skiljer ut sig som grupper som inte anser att kulturen och museerna kan erbjuda dem verksamhet som det är värt att ta del av.

Stora förhoppningar har knutits till att det digitala utbudet skulle kunna förändra och öka delaktigheten. Det vi ser är att den geografiska räckvidden ökar då det går att ta del av verksamhet oberoende av rummet och resor. Men det finns signaler som antyder att den sociala räckvidden inte ökar. I England har den kommersiella byrån Frankly, Green Webb arbetat med bland andra Science Museum, National Museums Scotland samt Imperial War Museums. De har undersökt hur det digitala utbudet tas emot och har kommit till följande slutsats:

“This current pool of data already suggests that museum online content audiences are very narrow. Both social media and online users are local, heavy users of museums already, middle-aged highly educated and white. They look like the people who are working in the museum…”

Förmågan att nå alla handlar inte bara om oegennyttig rättvisa. I förlängningen berör det museernas framtida finansiering och i slutändan kulturens och museernas existensberättigande. Om museerna spelar korten rätt och hittar vägar till att nå breda kategorier av invånare så gynnar det vår attraktionskraft hos såväl det offentliga som näringsliv och andra sponsorer. Det är få andra institutioner som kan tävla med museernas möjligheter att nå många människor med kunskaps- och faktabaserade upplevelser som berikar och ger underlag för samtal. Om vi breddar besökskategorierna så innebär det med stor sannolikhet också breddad och ökad finansiering.

Men om det bara är begränsade grupper som tar del av vår verksamhet så är det troligt att betalningsviljan urholkas hos många, inte minst hos det offentliga. Att så redan sker kan tendensen att sätta vård och skola i motsats till kultur när regioner och kommuner skär ner i verksamhet för att spara pengar, ses som. Hela modellen med offentligt finansierad kultur kan vara hotad om kulturen inte förmår locka breda kategorier till sin verksamhet.

För samhället i stort finns stora vinster i ett brett kulturellt deltagande. Man kan resonera om hur museerna är rum där människor med olika bakgrunder och idéer möts. Att kulturen ger oss möjligheter att på djupet förstå andra. Att kultur med fördjupande kunskap är motsatsen till förkortade, förenklade och polariserande upplevelser. Men för de enskilda institutionerna finns det märkligt nog, på kort sikt, inga egentliga instrumentella incitament att ta delaktighetsmålet på något större allvar. Det museum, konsthall eller teaterscen som lägger sina resurser på att locka kulturovan publik kommer mer stor säkerhet se sina besökssiffror sjunka. Om motsvarande resurser investerades i att nå den bekanta målgruppen med en välkänd och populär repertoar så skulle varje investerad krona ge betydligt fler besökare. För museer och kulturscener som tar entré så ger ett sådant fokus en bättre stabilitet och ekonomi. För exempelvis museer med fri entré så är hårdvalutan det antal besökare som man kan rapportera in till sina offentliga uppdragsgivare på kommunal, regional eller statlig nivå. Ett minskat besöksantal ses sällan som en framgång.

Det finns många svåra frågor som är värda att ställas i sammanhanget och som också behöver besvaras. Är projektmedel med fokus på delaktighetsmålet en metod att pröva? Hur långt ska museerna gå för att anpassa sin verksamhet till de grupper vi vill nå? Och hur ska vi mäta om vi är framgångsrika? Social bakgrund och ursprung ses som känsliga frågor att redogöra för i besöksundersökningar med mera.

Men en sak är säker, för att målet att nå alla invånare ska bli värt att sträva efter för de enskilda museerna så måste incitamentsstrukturerna förändras. Museer som lyckas nå breda besökskategorier måste belönas för sitt arbete på kort sikt så att fördelarna med breddade besökskategorier gynnar alla i sektorn på lång sikt.

Niklas Cserhalmi, ordförande Sveriges Museer

Sveriges Museer

samdok

press

pooler

projekt