Museidebatten: Wong har fel om museerna

2021-09-30

Repliken är publicerad i tidningen Kvartal 29 september 2021

De utställningar som Kvartals kulturredaktör Ola Wong beskyllt för ”populistiskt kunskapsförakt, postmodern sanningsrelativism, normkritik…” med mera har behandlat frågor som regeringsformen understryker att det allmänna ska främja, som jämlikhet och alla människors lika värde. Det skriver Niklas Cserhalmi, ordförande för riksorganisationen Sveriges Museer.

Ola Wong är den journalist som inledde och mer än någon annan drev den så kallade museidebatten som tog plats på de flesta tidningars ledar- och kultursidor för ett antal år sedan. Wong beskriver själv museidebatten som en kritik mot ”populistiskt kunskapsförakt, postmodern sanningsrelativism, normkritik, new public management och politisering av kulturen…”¹

I krönikan ”Är talet om modiga museer en hundvissla” (12 september 2021) återvänder Wong till ämnet och skriver bland annat om min text ”Trovärdighet som kapital”.² Där resonerar jag om hur museerna sedan länge har samhällets mandat att samla föremål, bevara och beforska dem samt skapa utställningar om förflutenheten och hur detta givit museerna hög trovärdighet och skapat förtroende för sektorn. Jag skriver också om ett andra mandat som museer är på väg att erövra, som handlar om museer som katalysatorer för samtal i brännande, svåra och angelägna ämnen. Jag motiverar denna resa med att moderna samhällen är i behov av mötesplatser där människor som tänker olika kan ta del av gemensamma upplevelser. I min text är jag mycket noga med att understryka att denna resa måste ske med stor försiktighet så att vi inte spelar bort vår mödosamt byggda trovärdighet.

Wong visar stor kreativitet när han vrider mina argument till att låta som att jag menar att museerna ska sätta trovärdigheten på spel för att gynna Miljöpartiets kulturpolitik. Andemeningen i min text är den motsatta.

Regeringsformen kräver dessa värderingar

Den mest angelägna fråga som Wong ställer är den om museer överhuvudtaget ska vara mötesplatser för opinionsbildning och samhällsförändring. Dels besvarar Wong den frågan med ett ja. Han motiverar det då han lyfter fram den totalt oacceptabla situation som råder för folkgruppen uigurer i Xinjiang, där Kinas kommunistparti förföljer och tvångsindoktrinerar miljontals människor. Wong menar att museerna borde skildra detta. Men han menar samtidigt att det vore modigare ”att vägra delta i debatten på kommando”. Jag förstår att det är på kommando som är nyckelordet här. Wong anklagar museerna för att vara ”opinionsbildare åt ett tydligt håll” och att vi vågar vara modiga endast när vi tar tydligt ställning för den idag bedrivna politiken. ²

Går vi museer då den dagsaktuella politikens ärenden? Detta är en mycket viktig fråga. Huruvida museer uppfattas som trovärdiga eller ej kommer avgöras av hur medborgare besvarar den frågan. I statsskickets grunder i regeringsformen (4) lyfts bland annat följande formuleringar:

”alla människors lika värde”
”hållbar utveckling som leder till en god miljö”
”demokratins idéer blir vägledande”
”delaktighet och jämlikhet”
”motverka diskriminering”

De flesta av dessa punkter föregås av formuleringar som handlar om att det allmänna ska ”verka för” eller ”främja” punkternas genomförande.

De utställningar som blivit beskyllda för ”populistiskt kunskapsförakt, postmodern sanningsrelativism, normkritik…” med mera har behandlat frågor som regeringsformen understryker att det allmänna ska främja. Det är därmed svårt att motivera att valet av ämnen är fel eller att det på ett otillbörligt sätt skulle främja en politisk inriktning att behandla frågor som har med exempelvis jämställdhet eller alla människors lika värde att göra. Med regeringsformen i ryggen ska museer i Sverige samla, bevara, beforska och ställa ut i dessa brännande ämnen. Men, som jag skriver i den artikel som Wong kritiserar, när vi gör så är det av yttersta vikt att vi gör det utifrån våra samlingar, utifrån solid kunskap som bottnar i verifierbara fakta, utifrån samverkan med forskning.

Undvik partipolitik men inte brännande ämnen

Wong angriper också mitt påstående om att vi museer är skyldiga att ge oss ut i samhällsdebatten. Visst, jag håller med Wong, min formulering är väl kategorisk. Men museer uppbär skattemedel och när vi genom våra föremål och kunskap kan ge historiska aspekter och perspektiv på dagsaktuella och debatterade frågor, som exempelvis uigurernas situation i Xinjiang, så menar jag att det skulle vara något av ett svek att regelmässigt lämna walkover bara för att de beforskade perspektiv vi kan presentera kan uppfattas som inlägg i debatten.

Det är således inte brännande ämnen, som exempelvis alla människors lika värde, som vi ska undvika. Däremot ska vi vara mycket noga med att bevaka armlängds avstånd till politiken, slå vakt om vårt oberoende, kunskap, samlingar och forskning. Då bygger vi trovärdighet och kan uttala oss i brännande och svåra, och därmed angelägna, ämnen.

Niklas Cserhalmi är museichef vid Arbetets museum och ordförande för riksorganisationen Sveriges Museer.

NOTER

Foto på förstasidan: Lilla Arbetets. Arbetets Museum.