Joakim Carlson: Hur ska museerna matcha samtalstonen?

En amerikansk president hotar om kärnvapenkrig på Twitter och i kommentarsfälten frodas hot och missförstånd. Ändå är det där som sociala mediejättarna vill att vi ska vara – i ständig diskussion med varandra. Men hur ska vi museer förhålla oss till denna önskan?

”Skillnaden mot i dag är att på 1980-talet ville folk vara rädda, och i dag är folk rädda.”

Sångaren i synthpopgruppen Alphaville, Marian Gold, intervjuas i SVT:s program Hitlåtens historia. Tonen som tidigare i intervjun varit uppsluppen, har fått en mörkare biklang. Kanske, resonerar bandmedlemmen framför kameran, är deras dunderhit Forever Young mer aktuell nu än någonsin.

Låten spelas igen. Ord som möjligen förbisetts under tryckare och svettiga mellanstadiediscon hörs tydligare: ”Hoping for the best, but expecting the worst/ Are you gonna drop the bomb or not?”

Terrordåd varvas med lugnande studiobilder.

Och visst, det finns mycket som pekar i den riktningen; folk i dag är verkligen rädda. Det räcker med några knapptryck så är man där – i mörkret. Tack vare digitala framsteg går det att följa stinkande konflikter i realtid, dagligen konfronteras vi med tankar som tidigare yttrats i stängda rum (och kanske även stannat där). Exemplen är många, vissa allvarligare än andra.

I sitt hörn av världen twittrar USA:s president, Donald Trump, regelbundet om Nordkoreas högsta ledare. Han heter Kim Jong-un, men har genom Trumps försyn bytt namn, kallas numera ”Rocket Man”. Provaktionen är uppenbar och – potentiellt livsfarlig. Ordkriget ledarna emellan är högst påtagligt, och får energi via en plattform som annars används till allt från sportreferat, museitips och samtidspoesi.

Det är verkligt, på ett besynnerligt overkligt vis.

Ibland går det inte heller att komma undan, medlem eller inte. ”Under elva minuter vid lunchtid den 2 november stod mänskligheten närmare ett atomkrig än någonsin sedan Kubakrisen. De allra flesta bara skrattade eller tog sig lätt för pannan”, skriver Dagens Nyheters Jonas Thente och syftar på den Twittermedarbetare som under sin sista arbetsdag stängde ner Donald Trumps konto.

Thente har svårt att se humorn. Han vänder på händelsen, skriver: tänk om det varit en vanlig nätskojare som suttit vid tangentbordet. Ett internettroll.

”Säg att han eller hon hade kapat kontot i stället, skrivit något på det. Något i stil med: ’Kim Jong-Un, du är en loser! Nu trycker jag på knappen!!’”

Bom?

Nej då, bara lugn. Våldshot på Twitter kan nämligen straffas med avstängning, rapporterar Sveriges Radio måndagen den 18 december 2017. Tolv år efter att plattformen grundades. En nyhet värd att applådera, trots att det kanske kan kännas självklart.

Man verkar dock svaja betänkligt när det kommer till hot om total förgörelse.

Det finns mycket att säga om samtalstonen i sociala medier. Om den kakafoni av högt och lågt som är internet. Om den rök som kan lägga sig över ett kommentarsfält. Men det är där som åtminstone Facebook vill att vi ska befinna oss – i just kommentarsfälten. Man vill (annonserade Zuckerberg i sin senaste algoritmnyhet) se allt mer ”personligt innehåll” från sina användare: vi ska författa fler egna inlägg och kommentera allt det som vi ser. Vi ska helt enkelt samtala med varandra – och det jämt. Gör vi det inte, straffas vi med att sakta släckas ner. Extra kännbart blir det för oss museer, organisationer och företag. Bara de publiceringar som renderar diskussion, kommer visas i någon större utsträckning.

Viklaumadonnan och Mosjömadonnan i samtal med varandra.
foto Katarina Nimmervoll, Statens historiska museer.

DN:s Martin Jönsson ser flera problem med denna nya världsordning. I en kommentar i tidningen menar han att ambitionen rymmer en fin tanke, men att den riskerar att frontalkrocka med verkligheten: ”genom att så tydligt prioritera inlägg som genererar mycket debatt häller Facebook en rejäl dunk bensin över de poster som är mest explosiva”, skriver han oroligt.

Men allt är inte nattsvart. Det finns naturligtvis ämnen som genererar konstruktiva diskussioner på Facebook, noterar Jönsson. Och kanske är det här vi museer och kunskapsinstitutioner kommer in i bilden. Möjligen kan vi föregå med gott exempel och samtidigt belönas med den så åtråvärda räckvidden. Vi har föremålen, berättelserna och kunskapen för att skapa diskussion, och det på ett sätt som förhoppningsvis bidrar till en initierad och nyfiken samtalston.

Självklart ska vi också provocera och ifrågasätta gängse bilder, men det utan att hetsa fram bråk. Det finns det andra som kommer att fortsätta med.

Risken är väl att Facebook och Twitter redan blivit blinda för vad som är ett konstruktivt samtal, och vad som gränsar till katastrof. Klarar man verkligen av att premiera rimliga ämnesval och en uppbyggande tonalitet? Det är inte säkert. Därför gäller det för oss, att inte bara slappna av och flyta med.

Joakim Carlson
Kommunikatör digitala medier vid Statens historiska museer

Joakims tidigare inlägg
Museer och sociala medier – ska vi fortsätta att betala?

Sveriges Museer

samdok

press

pooler

projekt