Martin Ståhl: Crowdsourcing ett sätt att göra kulturarvet mer tillgängligt

Hur kan vi göra kulturarvet mera känt, användbart och åtkomligt för fler människor i samhället? I ett läge med egna, bristande resurser är svaret: crowdsourcing.

”Om det inte finns på internet, så finns det inte alls!”, är ett påstående som vi ibland har hört. Genom crowdsourcing får man på olika sätt hjälp av allmänheten att bättre tillgängliggöra kulturarvet. Det kan ta sig olika uttryck, men den gemensamma nämnaren är vanligtvis att någon form av historiskt vittnesbörd, på någon typ av medium – i en arkivhandling, i en tryckt publikation eller i form av ett föremål – beskrivs, eller skrivs av, så att det ska bli lättare att hitta och förstå. 

Detta arbetssätt fick jag nyligen bevittna på en studieresa till USA, där jag besökte några av de viktigaste företrädarna för kulturarvssektorn där. Första gången som jag kom i kontakt med crowdsourcing i USA var 2013. Det var med förvåning som jag nu kunde konstatera hur otroligt mycket som hade hänt sedan dess. Resans mest bestående intryck var att något permanent hade etablerats. Crowdsourcing har nu blivit en självklar del i verksamheten. 

Crowdsourcing har också spritt sig till betydligt fler institutioner och förekommer idag över precis hela USA, t.o.m. hos mycket små institutioner. Internet svämmar bokstavligt talat över med exempel på projekt, där crowdsourcing har använts. Bara för Smithsonians 19 olika museer rör det sig om flera tusen avslutade eller pågående projekt. Dessutom har crowdsourcing börjat tillämpas i fler sammanhang och på fler områden, för nya typer av material. Lite tillspetsat kan man nog därför säga att vad som helst i en kulturarvsinstitutions samlingar kan crowdsourcas. 

Med crowdsourcingens alla fördelar undrar jag varför metoden fortfarande inte har slagit igenom i vår egen kulturarvssektor. Det förvånar, för intresset att medverka borde rimligen vara lika stort här som det har varit i andra länder världen över, inte bara i USA. Till saken hör nämligen att crowdsourcing används i många europeiska länder. Det finns tillräckligt mycket praktisk kunskap och färdiga tekniska lösningar, för att kunna börja med crowdsourcing på en gång. Det finns mängder av nyttiga erfarenheter att dra lärdom av, så varför inte börja nu?

De resurser som krävs från institutionens sida för att administrera crowdsourcingprojekt är ganska försumbara och står inte alls i proportion till den vinst som man får tillbaka. När det gäller registreringskvalitén kanske den inte alltid blir perfekt (lite naturligtvis beroende på vilka krav som ställs), men något är ändå alltid bättre än inget. Det får ställas mot eventualiteten att inget hade tillgängliggjorts överhuvudtaget, eller att det hade skett för en betydligt dyrare peng, om institutionen hade betalat interna eller externa resurser för att utföra arbetet. 

En förhoppning är därför att fler personer i beslutsfattande ställning på våra kulturarvsinstitutioner överväger möjligheten till crowdsourcing. Crowdsourcing har internationellt sett kommit för att stanna. Vill vi i Sverige stå utanför eller vill vi också hänga med i den trenden?

En längre version av artikeln trycks inom kort i tidskriften ”Arkiv”, nr 4/2019.

Martin Ståhl,
har arbetat som arkivarie i Stockholms stad sedan 2006, bland annat på stadsarkivet. Som släkt- och hembygdsforskare på fritiden har han ett stort intresse för frågor som rör tillgängliggörande av kulturarvet i en vid bemärkelse, och i sitt internationella engagemang på arkivområdet har han fått många inblickar i hur man arbetar med dessa frågor i andra länder.

I Stafettbloggen skriver personer från museisektorn om museifrågor som engagerar. Vill du skriva i bloggen? Maila Sveriges Museers kommunikatör på anna.wallgren@sverigesmuseer.se

Sveriges Museer

samdok

press

pooler

projekt