Vi ger ordet till Sveriges Museers nya ordförande Niklas Cserhalmi

Under Sveriges Museers vårmöte valdes jag till ordförande, i mitt tack till alla er medlemmar underströk jag att detta är det finaste uppdrag jag kan tänka mig. Tack för förtroendet, jag lovar att göra mitt allra bästa för att motsvara förväntningarna! Och det finns en hel del att göra. 

Museisektorn utsätts 2021 för ett hårt tryck. Den globala pandemin berövar oss besökare och entréavgifter. Men även intäkter från café- och restauranghyror, butiksförsäljning, program, skolvisningar och extern projektfinansiering har försvunnit eller sjunkit. När resurserna krymper i en sektor uppstår det reflexmässigt intern konkurrens. Det är naturligt och sunt att varje museum prioriterar den egna verksamheten högst, men i det läge vi är i idag har vi allt att vinna på att orka fortsätta samarbeta. Museisektorn ska inte kriga om krympande resurser, i stället ska vi jobba ihop för att öka vårt värde, vår attraktionskraft och våra medel. Pandemin till trots är vi i grunden en högt efterfrågad och älskad framtidsbransch, med massor att ge det offentliga och våra besökare. 

Jag vill som ny ordförande presentera mig för sektorn och i tre texter, där den första kommer nu, resonera om var jag ser att museerna har utmaningar men också stora möjligheter. Texterna utgår från Sveriges Museers tre fokusområden:

  • Kunskap, med fokus på samlingar, kunskapsuppbyggnad och forskning
  • Ekonomi, sektorns attraktionskraft som lockar det offentliga och andra att bidra till vår verksamhet
  • Framtidens museum, med museilagen för relevans för publik och samhälle, inkludering och självständighet

Den första texten handlar om trovärdighet som kapital som museerna ska vara rädda om men som rätt satsat kan fås att växa och ge oss stora framtida möjligheter

Den andra texten handlar om vikten av att nå alla. Ska vi uppfylla våra uppdrag och vara attraktiva att samverka med måste vi nå fler än den relativt begränsade grupp som idag besöker våra museer.

Den tredje texten handlar om samverkan med exempel i digitaliseringen. Jag vill hävda att de år som vi försökt att lösa digitaliseringens utmaningar genom enskilda museers egna satsningar är felsatsade. Vi måste samla och pola våra resurser för att klara av den gigantiska utmaning som digitaliseringen är för museisektorn.

Den första texten publiceras härmed. De två andra kommer med några veckors mellanrum. Texterna ska inte ses som ett färdigtänkt program eller som idégivare där riktningen pekas ut med hela handen. Se dem istället som funderingar som förhoppningsvis bjuder in till samtal och debatt. 

Trovärdighet som kapital

Under vårmötet pratade Jan Eliasson om museernas två mandat, ett ursprungligt och ett vi har möjlighet att erövra. Det ursprungliga mandatet såg Eliasson i museernas roll som samhällets minne, fotat i våra samlingar med kunskapsuppbyggnad och forskning. Det mandat vi kan komma att erövra är museerna som katalysatorer för samtal i brännande, svåra och därmed angelägna, ämnen. Eliasson använde ordet erövra som antyder att det vi är på väg att göra inte kommer att vara enkelt, att vi kan förvänta oss motstånd och att vi kommer att begå misstag. Jag tänkte under hans prat på den så kallade museidebatten som i slutet på 2010-talet fördes på många tidningarnas ledarsidor runt om i landet och där museer kunde beskrivas som ”fångna i en kulturpolitisk tvångströja av ideologiska pekpinnar som gått vilse i normpolitiken” (Museidebatt med åsikter utan vetenskapligt stöd – Respons (tidskriftenrespons.se)). Debatten var en reaktion på utställningar som tog upp svåra och aktuella ämnen som trafficking, miljöförstöring och diskriminering. Det museerna generellt fick kritik och anklagades för var att uppfostrande syften dominerade över kunskapsförmedling i politiserade utställningar. Hur ska vi förhålla oss till sådan kritik?

De första generationerna av museimedarbetare fick efter hårt arbete samhällets mandat att samla och bevara, beforska och ställa ut materiell och immateriell kultur. När vi som är museimedarbetare idag försöker erövra det andra mandatet finns mycket att vinna för museerna vad gäller angelägenhet, inflytande och relevans som också kan leda till att vi blir än mer attraktiva att samverka med. Men för att vinna måste vi våga satsa, och det är onekligen så att vi sätter stora värden på spel i vår strävan efter att erövra också det andra mandatet. Det vi framför allt lägger upp som insats på spelbordet är vår trovärdighet. Den har vi byggt upp under lång tid av insamling, kunskapsuppbyggnad och förmedling i våra kärnämnen konst, teknik- natur- och kulturhistoria samt arkeologi. Så länge vi byggt historiska utställningar som inte varit samtidskommenterande har vi inte riskerat vår trovärdighet, men vi har å andra sidan inte heller gjort anspråk på den typ av relevans som deltagande i aktuell samhällsdebatt kan ge. Ska vi våga sätta trovärdigheten på spel för att kunna delta i mer aktuella samhällsdiskussioner och debatter? Jag vill att museerna vågar svara ja på den frågan, men vi måste göra det klokt och strategiskt.

När vi museer uttalar oss i brännande och aktuella frågor ska vi göra det från de plattformar som vi behärskar; utifrån våra samlingar, utifrån solid kunskap som bottnar i verifierbara fakta, utifrån samverkan med forskning. Har vi detta i ryggen kan vi, kanske är det till och med så att vi har en skyldighet att, ge oss ut i nutida debatter där vår kunskap om historia eller andra kulturer är relevant. När vi då uttalar oss är det viktigt att vi med museilagen i ryggen gör det utifrån museiprofessionernas självständiga, långsiktiga perspektiv, inte utifrån politikerstyrda förväntningar. Det perspektivet är det av stor vikt att vi bevakar redan idag och med en utblick mot museikollegornas situation i Polen och Ungern, där handfast politisk styrning håller på att bli vardag, blir det än viktigare i framtiden. Ett sådant arbetssätt, där det är museernas samlingar och kunskap som gör oss efterfrågade i samhällsdiskussionerna, bygger trovärdighet. Det är sannolikt att ett sådant arbetssätt också ger oss, med Eliassons ord, tillgång det andra mandatet.

Om museerna når dit, att vi har samhällets mandat att vara katalysatorer för svåra och angelägna samtal så har vi vunnit mycket. Vi blir då mer attraktiva som samarbetsparter för det offentliga, för civilsamhället, för näringslivet med flera och den attraktiviteten kan vi omsätta i ökad offentlig och annan finansiering. Det som samarbetsparterna vill ha är åtkomst till museernas status som trovärdiga avsändare av angelägna budskap. För oss museer blir då trovärdighet ett kapital som är viktigt redan idag, men som sannolikt kommer att bli än viktigare framöver. Vi har redan sett hur internet och sociala medier utmanar synen på trovärdighet och tillit. Med kommande tekniker som AI-baserad Deep fake blir det omöjligt för mänskliga sinnen att skilja på fejkat maskinproducerat och autentiskt material. En direktsänd konferens kan i realtid fullständigt manipuleras för att gynna en avsändares syften. Det innebär att kommunikation via massmedier riskerar att tappa all form av upplevelse- eller teknikbaserad trovärdighet. När vi inte längre kan lita på att våra varseblivande sinnen kan berätta för oss om det vi ser är autentiskt eller ej måste vi utveckla en allt mer sofistikerad internaliserad källkritik. Alternativet är att vi inte förmår, eller att vi i varje situation inte orkar, gå igenom en källkritkprocess och att vi istället upprättar relationer till specifika avsändare som vi hyser generell källtillit till. Denna källtillit blir då den enskilt viktigaste faktorn för att avgöra huruvida användaren bedömer det konsumerade materialet som autentiskt eller ej. 

Om vi museer förmår slå vakt om vår trovärdighet genom att noga överväga vilka samarbetsparter vi väljer att arbeta med, att vi med museilagen i ryggen slår vakt om vår kunskapsbaserade självständighet, så kommer vi att kunna vara en av de branscher som medborgare hyser högst tillit till. För att rusta branschen för det arbetet har Sveriges Museer bett den oberoende undersökningsorganisationen SOM-institutet vid Göteborgs Universitet att fråga allmänheten om deras förtroende för museerna. Denna mätning får vi svar på först nästa vår, den blir en viktig och spännande utgångspunkt för kommande samtal och diskussioner om museernas roll i samhället.

Niklas Cserhalmi, ordförande Sveriges Museer

Sveriges Museer

samdok

press

pooler

projekt