Joakim Carlson: Om Sveriges museer haft Tinder

Det är inte längre bara kungen som skyltar med ett valspråk, vi gör det allihopa i våra sociala kanaler. Men vad är museernas copy – hur förklarar vi oss för vår publik? Joakim Carlson avslutar bloggveckan med en uppmaning.

Kanske ligger det i tiden, att tvingas sammanfatta sin person i en kvick copytext. Man ser det åtminstone ofta i digitala kanaler, i Twitterbion, på Facebook och Instagram: peppiga citat och visdomsord. Meningarna som ska sammanfatta vem man är eller vill vara. Det är inte längre bara kungen som skyltar med ett valspråk, vi gör det allihopa. Ibland för att landa ett nytt jobb – andra gånger för att attrahera en partner.

För Sverige – i tiden. Det är inte längre bara kungen som skyltar med ett valspråk. Vad är då museernas? På bilden: H.M.Drottning Silvia, H.M.Konung Carl XVI Gustav, Lars Amréus och Sophie Nyman.

Hade Carl XVI Gustaf haft Tinder är det mycket möjligt att vi sett just ”För Sverige – I tiden” under bilder på honom, nonchalant poserande vid Drottningholm. Nu står orden i stället på Hovets hemsida. Oavsett, säger det någonting om honom, om det han hoppas att åstadkomma. Det blir en slags programförklaring som skvallrar om lojalitet (ja ja, häng med nu även ni icke-rojalister) och en tämligen grandios självbild. Å andra sidan; han är kung. Oberoende av vad man nu tycker om det, förstår vi vad han vill med sitt liv och yrkesroll. Det är däremot möjligt att hans slogan skulle komma att förändras om han en vacker dag fick för sig att hoppa av. Precis som vi andra måste fila på vår copy den dag vi blir dumpade, eller tvingas byta jobb.

En som gjort just det, hoppat av, är den tidigare chefen för användartillväxt hos Facebook, Chamath Palihapitiya. Fallhöjden är svindlande hög. Jag har ingen aning om vad han skyltade med för valspråk under tiden hos Facebook. Jag vet inte ens om han använder sig av Tinder. Men jag vet däremot vad han slängde sig med för citat när allt var över, när han valde att kliva av. Under ett framträdande på Stanford Graduate School of Business, beskrev han hela konceptet med sociala medier som ”en kortsiktig, dopamin-driven feedbackloop som vi skapat och som förstör det sätt som samhället fungerar på.”

Han passade även på att kalla sitt tidigare värv för ett globalt problem: ”Inga civiliserade samtal, inget samarbete, vilseledande information, osanningar”, rabblade han framför en häpen publik. Ord dåligt lämpade för vilken kontaktannons som helst – men ärliga. Det är inget man går till val på. Det rör sig alltså om något helt annat: en varning. Något att ta på allvar.

Jag läser Palihapitiyas citat som en slags längtan, som jag kan känna igen mig i. En längtan efter det långsiktiga, efter samarbeten och samtal – efter sanning och allvar. När jag i fjol modererade ett panelsamtal på tema digitalisering, fick jag frågan av Statens historiska museers överintendent, Maria Jansén, varför jag valde att söka mig till museisfären: jag som tidigare jobbat som journalist. Jag minns inte exakt vad jag svarade, men det var något i stil med att jag sökte efter kvalitet och eftertänksamhet, att museer inte slänger ur sig vad som helst. Att det finns en tanke bakom allt.

Så jag avslutar den här bloggveckan med en önskan om just det: att vi tar Palihapitiyas varning på allvar, och slipar på det som skulle kunna stå som vårt gemensamma valspråk: Kvalitet, samarbete, samtal och allvar. Håller vi oss till det, då har vi inte mycket att vara oroliga för.

Joakim Carlson
Kommunikatör digitala medier vid Statens historiska museer

Joakims tidigare inlägg
Hur ska museerna matcha samtalstonen?
Museer och sociala medier – ska vi fortsätta att betala?

Sveriges Museer

samdok

press

pooler

projekt